delindaaa

Var ju som sagt ute igår, kom hem runt kl.2, sov tills kl.6, gick upp, gymmade en timme, duschade, sminkade och klädde på mig för att möta Jenny och gå till skolan tillsammans så att vi kunde gå igenom våran redovisning som vi skulle ha tillsammans lite innan. Vi mötte två tjejer som vi festade med en del av kvällen igår, de kommer gåendes i mjukisbyxor, sminket från igår, håret slarvigt uppsatt och med varsin mcdonaldspåse och 1,5liters cola i handen. De skulle skippa skolan idag och bara ligga inne och lata sig, trycka i sig mat och bota bakfyllan.

Efter att de gått vidare:
Jenny: "Shit, såg du? Mjukisbyxor, hur slitna som helst med massa fläckar! Äckligt!"
Jag: "Ja, hur fan kan de visa sig ute för folk sådär?" försöker att dra lite i mina trånga jeans som trycker in i magen.
Jenny: "Så jävla skabbiga, de trodde jag inte om dem igår!"
Jag: "Mmm.."
Jenny: "McDonalds på morgonen och skolka bara för att man varit ute natten innan, snacka om dålig karraktär!"
Jag: "Fast det kanske skulle vara skönt...? Att ta det lite lungt...?"
Jenny: "Va? De förstör ju sina liv. De kommer aldrig att lyckas med någonting, de kommer att bli feta och lata om de inte börjar att träna, sköta om sitt utseende och fixa skolan bättre."
Jag: "Men är inte du också trött efter igår?"
Jenny: "Jo, men jag längtar inte precis efter mcdonalds. Jag tror att de är avundsjuka på oss för att de själva inte pallar trycket och har våran disiplin!"

Hm.. Jag fick mig en liten tankeställare där. Vem är egentligen avundsjuk på vem? För även om jag intalar mig själv att jag vill detta, att jag trivs med att stiga upp tidigt för att träna, aldrig tillåta mig själv att frossa i något onyttigt, att jag alltid måste se perfekt ut (därför har jag nu ett par tajta jeans, höga klackar, blus och en kavaj på mig när jag är så bakfull så att det känns som att jag ska spy när jag rör på mig), alltid prestera på topp i skolan och med allt annat. Att det är detta som är jag, mig som folk är så avundsjuka på. Men varför fortsätter vi med att intala oss att om vi släpper ner alla våra krav så blir vi misslyckade utan framtid? För det stämmer ju inte, varför skulle jag helt plötsligt sakna framtid om jag bara hade skolkat idag och tryckt i mig mcdonalds? Är det för att känna att det är värt allt det man inte tillåter sig själv idag?

Ähh.. jag bara svammlar nu känner jag, jag vet inte ens vad jag ville få fram med detta inlägget, kanske bara att jag är bakis och därför är konstig som är avundsjuk på två tjejer som ser skabbiga ut och äter skräpmat. När jag egentligen borde drömma om att ligga på stranden med en perfekt kropp bland massa andra snyggingar som kastar avundsjuka blickar på mig. Skärpning nu, d u  ä r  i n t e  s u g e n  p å  s k r ä p m a t  ! ! !